Förgiftning

1. Vanliga toxiner och exponeringsvägar

Toxin / ämnesgrupp Exponeringskälla Mekanism
Bly Ingestion av blyhagel (i våtmarker), blyfärg, gamla sjöfartsdelar Kompetitiv hemoglobinsynteshämmare; nervtoxin
Mykotoxiner (t.ex. aflatoxin, ochratoxin) Mögelangripet foder (majs, nötter, spannmål) Leverskador, immunosuppression
Pesticider (organofosfater, karbamat) Spill i mark/vatten, felaktig blandning i foder Kolinesterashämning → nervpåverkan
Kiselgur, diatoméjord (stümtoxik…) Förebyggande strömedel, felaktig hantering Mekanisk skada på slemhinnor
Antifreeze (glykol) Spillsamhällen, rengöringsmedel Metaboliter → njurtoxin, CNS-påverkan
Fosforämnen Råttbekämpningsmedel, gödsel Hemorragisk diates, leverskada
Råttgift (antikoagulantia) Råttmedel, bekämpningsmedel Hämning av K-vitamin‐beroende koagulationsfaktorer → blödningar
Tungmetaller (mercury, arsenik) Industriellt avfall, förorenat vatten CNS‐, njur‐ och levertoxicitet

2. Kliniska tecken

Kliniska symtom varierar starkt beroende på toxin:

• Neurologiska

  • Ataxi, skakningar, kramper

  • Huvud‐ och vingslutningar

• Respiratoriska

  • Andningssvårigheter, takypné

  • Cyanos (blåaktiga slingor på näbb/ben)

• Gastrointestinala

  • Vomering/kräkningar (sällsynt hos fåglar)

  • Diarré, anorexi, avmagring

• Blödningar

  • Blod i näsborrar, kloak, under huden (ökad blödningsbenägenhet)

• Allmänpåverkan

  • Hållning med lågt huvud, slöhet

  • Dehydrering, anemi (bleka slemhinnor)

• Specifika tecken

  • Bly: vingförlamning, kramper, blindhet

  • Antikoagulantia: spontana blödningar vid enkla ingrepp eller trauma

  • Glykol: polyuri, oliguri följt av njursvikt, koma

3. Diagnostik

1. Anamnes

   • Tillgång till potentiella källor (foderleverantör, jaktvatten, bekämpningsmedel i omgivningen).

2. Klinisk undersökning

   • Neurologisk status, tecken på blödning, kroppsvikt, hydrering.

3. Laboratorieprov

   • Blodstatus: hematokrit, leukocyter, koagulationsprover (PT, aPTT)

   • Lever‐ och njurvärden (AST, ALT, BUN, kreatinin)

   • Tungmetall‐analys (blod/lever/njureprov)

   • Mykotoxin‐screening i foderprov

4. Bilddiagnostik

   • Röntgen (blyfragment, förändringar vid hypokalcemisk tetani)

5. Nekropsi och histopatologi

   • Karakteristiska förändringar i organ (blödningar, nekroser, granulom)

   • Specifika färgningar för svamp och metallinlagring

4. Behandling

1. Avlägsna toxin‐källa

   • Sluta ge misstänkt foder, flytta bort från kontaminerad miljö.

2. Stödjande vård

   • Vätsketillförsel: underhåll och korrigering av elektrolytrubbningar.

   • Näringsstöd: lättsmält, högkvalitativt foder.

3. Antidot‐/specifik behandling

   • Bly: Chelatbindare som EDTA (veterinärkonsultation krävs).

   • Antikoagulantia‐råttgift: Vitamin K₁‐terapi (subkutan eller oral).

   • Glykol: Etanol eller fomepizol inom 2–4 timmar för att hämma metabolism → metaboliter.

4. Symtomatisk behandling

   • Antikonvulsiva vid kramper (diazepam)

   • Blodtransfusion vid allvarlig anemi eller koagulationsrubbning

   • Syrgas vid respiratorisk påverkan

5. Förebyggande åtgärder

1. Miljö- och foderkontroll

   • Säker lagring av spannmål, torrt och svalt.

   • Regelbunden analys av foder för mykotoxiner.

   • Inga blyhagel eller metallskrot kvar i vattenområden.

2. Säker hantering av kemikalier

   • Förvara bekämpningsmedel, antifreeze, råttmedel i låsta utrymmen.

   • Tydlig märkning och skyddsutrustning vid hantering.

3. Övervakning och hygien

   • Inspektera betesområden efter jakt.

   • Håll rent i hönshus och andinhägnader.

4. Utbildning

   • Informera personal om riskkällor, symtom och snabb åtgärd.

Sammanfattning: Förgiftningar hos ankor kan ha många orsaker – bly, mykotoxiner, bekämpningsmedel, tungmetaller och kemikalier som antifreeze. Tidig identifiering via anamnes, klinisk undersökning och labbtester är avgörande. Behandlingen består av att eliminera källan, stödjande vård och specifika antidoter, medan förebyggande fokus ligger på säker lagring, ren miljö och personalutbildning.