Slipped tendon

Här kommer en utförlig genomgång av "slipped tendon" (luxation eller avlossning av hock-senan) hos ankor, inklusive bakgrund, patogenes, kliniska tecken, diagnostik, behandling och förebyggande.

1. Definition och terminologi

"Slipped tendon" hos fjäderfä syftar oftast på luxation av den gemensamma kalkaneala senan (m. flexor digitorum longus & m. flexor hallucis longus) vid tibiotarsalleden (hockled). Det leder till att senan glider ur sin normala fåra på tibiotarsus och fågeln får hockleden i översträckt läge.

2. Anatomi och patogenes

Normalt läge: Senan passerar bakom hockens laterala eller mediala trochlea (benkam) och hålls på plats av bindvävsband (retinacula).
Orsaker till luxation:
- Medfödda/fölunge-deformiteter: för grund trochlea (grund benfåra).
- Trauma: våldsamt vridmoment mot leden.
- Näringsbrist: riboflavin- eller biotinbrist gör bindväv och benkanter svaga.
- Infektion/inflammation: retinaculit eller tenosynovit kan skada hållband.
När retinacula brister eller trochlea är patologiskt grund, glider senan ut över kanten vid belastning → hockled sträcks hyperextenderat.

3. Kliniska tecken

Unilateral eller bilateral hock-luxation.
Översträckt hockled, ibland med vingspänning i tarsopedalleden för att kompensera.
Hälta: avlastar benet, kan halt gång.
Smärta: fågeln undviker belastning, står på tårna.
Kronisk förändring: sekundär stelhet, ledförändringar, sämre muskelmassa.

4. Diagnostik

Anamnes
- Ålder (ungfågel under tillväxt), ras, kost, eventuell skada eller kliande beteende.
Palpation och inspektion
- Följ senans löpning bakom hockled, be fågeln gå – notera glidning.
- Palpera för svullnad, smärta eller ömhet vid senfäste.
Röntgen
- Visar benfåra, eventuell ledfrämjande ben bild (osteofyter) vid kroniska fall.
Ultraljud
- Kan bekräfta senan utanför sitt spår, skada på retinacula eller tenosynovit.

5. Behandling

5.1 Akut, icke-kroniskt fall

Reponering (tillrättaläggning)
- Under lugnande/kortverkande sedering (t.ex. midazolam + ketamin), reponera senan manuellt över trochlea.
Stabilisering
- Applicera en stram, kort gips eller plastspalt över lateralsidan av benet (från knä till mellanfot) med hockleden lätt flekterad (~110°) för att hålla senan på plats.
- Lämna tårna fria för cirkulation.
Medicinsk behandling
- NSAID (t.ex. meloxicam 0,2 mg/kg p.o. 1× dagligen i 5–7 dagar) för smärtlindring och antiinflammation.
- Antibiotika om det finns sår eller risk för sekundär infektion.
Eftervård
- Vila i bur eller box utan höga plattformar i minst 2–3 veckor.
- Kontrollera gips/fixation var 3–5:e dag för att undvika tryckskador.

5.2 Kirurgiska alternativ (kroniska eller återkommande luxationer)

Reparation av retinacula
- Sy ihop uttöjda/söndriga bindvävsband med 3–0–4–0 resorberbart suturmaterial.
Djupning av trochlea
- Osteotomy ± distinkt "V-kil" i benfåran, sedan återsydd över senan för djupare löpskåra.
Transposition av sena
- Flytta senan från lateral till medial sida (eller vice versa) beroende på riktning av luxation.
Externa fixatörer (sällsynt)
- Används bara om intern repair misslyckats; fixerar tibiotarsus i flekterat läge under längre tid.

6. Prognos

Akuta, lyckade reponeringar med korrekt stabilisering: god (> 70 %) återgång till normal funktion.
Kroniska fall: varierande – leder ofta till sekundära artrosförändringar och nedsatt rörlighet.
Recidiv: 10–20 % utan kirurgisk förstärkning av retinacula vid predisponerande anatomiska avvikelser.

7. Förebyggande åtgärder

Näringsoptimering
- Tillräckligt riboflavin (vit B₂) och biotin i starter- och uppfödningsfoder.
Hälsoövervakning
- Tidig inspektion av benställning och gång hos ungar.
Miljö
- Undvik hala eller ojämna golvytor där fåglar kan glida och vrida benen.
Genetiskt urval
- Undvik avelsdjur med grund trochlea eller tendens till luxation.

Sammanfattning: Slipped tendon hos ankor beror oftast på att den gemensamma hock-senan glider ur sin benfåra på grund av bindvävsskada eller anatomisk predisposition. Tidig diagnos och korrekt stabilisering (gips eller spalt) ger god prognos, medan kroniska fall kan kräva kirurgi och ofta leder till artrosförändringar. Rätt näring, miljö och grundlig uppföljning i unghage minskar risken.